sofias

Årets resumé tar sin början där den förra slutade; vid nyårsafton 2008. Vi samlades ett härligt gäng hemma hos Sara och åt god tre rätters middag. Det är ju dumt att bryta en tradition så vi begav oss återigen ner till vattentornet. Välkommen år 2008! Ett år fyllt med nya platser, nya vänner, gammal vänskap som aldrig rostar & en ny kärlek.

Nedräkningen till USA-resan var i full gång i januari, årets första dag visade 45. Jag var frustrerad vid årets början och jag hade en förmåga att tänka för mycket samtidigt som jag inte alls lyssnade på min hjärna utan enbart mitt hjärta. Dumt kan tyckas, så här i efterhand. Min sista termin på gymnasiet tog sin början och det var ingen tid för vila här inte. Affärsidéutvecklingen närmade sig med stormsteg och satte skräck i hela EP05. Den 11 januari träffade jag och Angelica Arn för första gången och det var ett hett möte. Vi föll pladask med en gång. Det var stressigt här minns jag, med allt som skulle bli gjort innan och inför USA. Men tanken som höll mig vid liv var; jag ska klara det här, så som jag klarat allt annat.

Affärsidéutvecklingen lämnades in och redovisades och likaså tröjan. Min frustration stillades och något återupptogs men stabiliserades egentligen aldrig. Utvecklades aldrig till något mer, bra så här i efterhand. En massa massa prov flöt bemärkt förbi men vi överlevde även dem, vi uthålliga entreprenörer. Jag hade mycket att tänka på här. Så här skrev jag i bloggen vid den tiden: "det är inte bara utanför mitt fönster som det är storm utan också inuti mig". Det var lite så det kändes. Och jag kan skylla det på dig ibland, men sen snabbt ångra mig och inse att jag bara har mig själv att skylla. Och jädrans vad skolan gick på högvarv här. Jag bodde i princip i skolan, det ska man inte glömma med facit i hand.

Resfebern växte och växte och tillslut stod vi där, gänget, på landvetter och skulle bege oss mot Santa Rosa och stanna där i nästan sju veckor. Jag älskade USA från första stund. Familjen Ruud välkomnade mig som både gäst och familjemedlem och när jag fem veckor senare åkte där ifrån rullade tårarna utmed kinderna. Jag ville inte alls lämna det som varit min värld. Med deras hemnyckel i en guldbox klev jag på bussen och lämnade det bakom mig, men inte för alltid. Vi gick i skolan i USA, solade, pratade engelska, shoppade och allt annat som hör en sån resa till. Vi besökte San Francisco & jag åkte med familjen till Yosemite. Sista veckan drog klassen ut på äventyr till Las Vegas, San Diego & Los Angeles/Santa Monica. En natt ute i vimlet på en krog i Hollywood skapade vi minnen för livet. Att vara på andra sidan jordklotet av alla mina problem fick mig att inse en hel del och jag kom hem från USA som en starkare person. Och en underbar resa rikare.

Jag & Angelica firade 18 respektive 19 år med en lyckad fest. En stor händelse under året som gått är ju faktiskt att jag fyllde 18. Vilken frihet det har givit mig, vilken lycka. Det var mycket i skolan igen, men jag tänker inte lägga stor vikt vid det för det hände mer relevanta saker. Kortegen kom och gick och kvällen bidrog till mitt första ordentliga möte med min numera älskade Magnus. Inte kunde vi väl ana då... Jag och Frida spenderade en härlig helg på hotell i Göteborg. Det var mycket utgång och fest här, och fortfarande mycket funderingar.

Vi gjorde vår sista skoldag den 27 maj. Vi hade bal den 30 maj. Frida fyllde år och hade fest. Den natten åkte jag med Magnus hem för första gången, och jag önskade och hoppades. Vi hade entreprenörsavslutning och den bör nämnas lite om. Det var sorgligt. Jag har aldrig sett fram emot något så mycket som att sluta gymnasiet men jag har heller aldrig känt sådant vemod. Jag ville verkligen inte lämna en klass, en gemenskap som kommit att bli så bra. Men allt här i livet har sin stilla gång och så är det. Den 5 juni är en av de bästa dagarna jag har haft i mitt liv. Det var då vi sprang ut på trappan och sjöng att "allting som vi vill kan vi göra". Studenten var ett faktum. Jag fick stipendium och allting var på topp. Den 9 juni åkte jag och Frida tillbaka till USA för att hälsa på min älskade amerikanska familj. Vi bodde i Santa Rosa och hade the time of our lives i två veckor och sedan gjorde vi Hollywood. Åh, vilken härlig resa det var! Dagen efter att vi kom hem blev jag störtkär i Magnus. Vi dejtade, lärde känna varandra och jag insåg att här har jag nog min soulmate. Det var så enkelt, så självklart. 2 juli var som att hitta hem, en sista gång.

Jag, Frida & Pappa åkte till Tyskland, jag & tjejerna var på Winnerbäck och jag jobbade på Parker. September var en arbetslös månad för mig men vad gjorde det när jag hade Magnus vid min sida? Jag blev projektanställd på Parker igen i början av oktober genom Söder och jag och Moa hade roliga månader på godsmottagningen. Hösten verkligen flög förbi i ett svep och går nog till historien som min lyckligaste period någonsin. Allt tack vare världens bästa Magnus. 9 november som vi fruktat så länge kom på besök och tog med sig Magnus, Andreas, Joakim och Oscar till Asien. Jag har upplevt mycket svåra saker tidigare men det här var riktigt heartbreaking. Jag stod där på centralstationen och visste att dom skulle komma hem i maj igen och att jag och Magnus kommer klara detta galant men ändå gjorde det så ont. November släpade sig fram och hans frånvaro blir så tydlig här. Saknaden var och är enorm.

Det enda positiva vid den här tiden var att mina och Moas planer sedan daltorps-tiden besannades. Vi bokade vår resa som ska gå av stapeln den 17:e februari; Thailand, Bali & Australien på 10 veckor. De första två veckorna försöker vi möta upp med Magnus & Co. Men det blir mer om det i nästa års resumé! Den andra december möttes jag av 10 röda rosor när jag kom hem, och lågkonjunkturen var ett faktum då jag fick reda på att mitt arbete endast skulle vara till 19 december. Kevin gick och vann idol och jag började känna julstämning och längta efter julen. Halva EP05 gick och åt julbord på luciadagen och slutligen arbetade jag min sista dag på Parker. Kanske för gott, kanske inte.

Idag är det julafton. Hittills har den varit de andra julaftnar lik, precis så som jag vill ha julafton. Fast i år är det en sak som saknas, och det är min älskade som befinner sig på andra sidan jorden. Men de nära och kära gör dagen underbar ändå.

Jag kan nog ärligt säga att det här är det året i mitt liv då det hänt allra mest, av betydelse. Jag åkte till älskade USA, fyllde 18 år, gick på bal, tog studenten, släpptes ut i arbetslivet och sist men verkligen inte minst, jag träffade min stora kärlek. Mina underbara vänner har också fyllt mitt år med glädje; ni vet precis vilka ni är och vilken plats ni alltid kommer att ha.

Jag har ingen aning om vad som väntar mig år 2009, och det är alltid lika spännande. Man kan se tillbaka på förgående år och året dessförinnan och ångra, undra och glädjas. Men det man egentligen bara kan påverka är det som finns framför oss.

Gott nytt år tvåtusennio,

Sofia