sofias

jag tänkte att en liten förklaring kanske vore på sin plats.
en funderings-text á la sofia.

jag tänker aldrig ljuga och säga att detta var det bästa som kunde hänt
eller att jag är glad att det tog slut mellan mig och magnus för så känner jag inte.
det var precis det värsta som kunde hända i mitt liv, i min lilla bubbla.
det krossade mitt hjärta, la till klumpen i min mage som inte verkar vilja försvinna
och så fick jag med lite sömnlösa nätter och cry-me-a-river-timmar på köpet också.
detta var som ni märker inte ett ömsesidigt beslut.

vet ni, jag trodde jag hade hittat my man, my soulmate. det är lite skrämmande
tycker jag, att någon, efter bara några veckor av sämre förhållande-kvalitet,  kan
vara redo att kasta bort allt, att ge upp. jag blir ledsen i mitt hjärta när jag tänker
på det. men visst, man kan inte vara arg på någon för att den slutar älska,
man kan ju trots allt inte alltid välja sina känslors väg.
(vad man däremot kan göra är att kämpa för/med
någon som man en gång ville leva resten av sitt liv med)

kanske är det som mamma säger, att sånt här borde vara straffbart. det är så lätt att
lämna någon som man inte har något som helst ansvar för, trots allt man har delat och
en gång gemensamt velat. men visst, jag tror på robin när han säger att det går fler
tåg för en vaktmästare i min ålder (men jag ville ju inte ha fler tåg..) eller så kanske
borde man lyssna mer på claes filosofi att sånt här helt enkelt händer.








eller så är det bara så fel.