sofias

nej, det kändes inte okej. att sitta vid samma bord med alla som förr,
precis som om inget hade hänt. när det egentligen har hänt miljoner
saker. när jag satt på bussen hem kom en våg av ledsamhet över mig.
men det berodde inte på att jag saknade honom eller det vi hade, utan
på att jag insåg att jag har gått vidare. det var ganska tungt att inse det,
att jag har roligare utan dig som det känns nu. jag hade hoppats på att
aldrig behöva känna samma sak som han gjorde när han valde att avsluta;
jag är inte kär i dig längre och jag kommer nog aldrig kunna bli igen.


nu ska jag krypa ner i min säng,
ensam, och jag gillar det.


(det blir många sånna här tunga inlägg nu, förlåt. stå ut bara.)