sofias

en tjej som gick i min klass ett tag i nian, har gått bort.
hon hade fått cancer, och kunde tillslut inte kämpa
emot mer. jag kände verkligen inte henne väl, men
det blir ändå så verkligt på något sätt att life is too short.
det ena ögonblicket kan någon finnas mitt framför dig,
men i det andra vara borta. gud, det väcker så många frågor;
vart är borta? vart tar man vägen? är man död för evigheters
evighet eller föds man igen? känns det som när man sover?
jag började gråta, och kunde inte sluta. jag blir helt tokig av sånna
här tankar, och får sjukt ont i magen.
jag ska aldrig glömma att berätta för de jag har i mitt liv hur
mycket jag tycker om dem, det låter kanske klyshigt men man
vet verkligen aldrig vad som kan hända.


mina tankar går till malins familj, jag inte ens föreställa
mig hur det känns nu...





/ S