Nya tider - ny blogg
Efter mycket om och men bestämde jag mig för att byta från bloggis.se till blogg.se. Varför? Kanske för att detta verkar vara en bättre sida men kanske också för att jag helt enkelt kände för lite förändring.
Igår kom jag hem från min nästan 7 veckor långa resa i USA. Allt här hemma är precis som vanligt - vad hade jag väntat mig? Tydligen händer det inte så mycket här som jag trodde. Kanske är det skönt, kanske är det tråkigt. Jag vet inte. Det kändes i alla fall konstigt med samtidigt vanligt att komma hem. För ett par dagar sedan när jag befann mig i Santa Monica med strålande solsken kändes det som att jag varit borta hemifrån i evighter. Nu, när jag sitter i Aplared och hör regnet smattra mot fönstret känns det som att jag aldrig ens varit någon annanstans än just här. Kanske hade jag hoppats på någon förändring.
Det är ju nästan lite tragiskt att man kan försvinna i 7 veckor och komma hem utan att något alls har förändrats. Samma person säger säger samma saker och beter sig på samma sätt och samma platser skapar samma känslor. Kanske är jag den som har förändrats.
Det är mycket som är kanske idag. Igår när jag kom hem infann sig världens lyckorus hos mig. Mamma, pappa, Robert, Frida och Moa hämtade mig på flygplatsen och det var underbart härligt att träffa dem igen. I eftermiddags, när jag skulle gå upp till övervåningen för att packa upp mina väskor, infann sig ångesten. Redan? Jag trodde det skulle dröja längre..
Jag har vilket fall som helst saknat alla mina nära och kära
fruktansvärt mycket under dessa 7 korta med samtidigt lång veckor.
Och jag längtar tills imorgon...
Igår kom jag hem från min nästan 7 veckor långa resa i USA. Allt här hemma är precis som vanligt - vad hade jag väntat mig? Tydligen händer det inte så mycket här som jag trodde. Kanske är det skönt, kanske är det tråkigt. Jag vet inte. Det kändes i alla fall konstigt med samtidigt vanligt att komma hem. För ett par dagar sedan när jag befann mig i Santa Monica med strålande solsken kändes det som att jag varit borta hemifrån i evighter. Nu, när jag sitter i Aplared och hör regnet smattra mot fönstret känns det som att jag aldrig ens varit någon annanstans än just här. Kanske hade jag hoppats på någon förändring.
Det är ju nästan lite tragiskt att man kan försvinna i 7 veckor och komma hem utan att något alls har förändrats. Samma person säger säger samma saker och beter sig på samma sätt och samma platser skapar samma känslor. Kanske är jag den som har förändrats.
Det är mycket som är kanske idag. Igår när jag kom hem infann sig världens lyckorus hos mig. Mamma, pappa, Robert, Frida och Moa hämtade mig på flygplatsen och det var underbart härligt att träffa dem igen. I eftermiddags, när jag skulle gå upp till övervåningen för att packa upp mina väskor, infann sig ångesten. Redan? Jag trodde det skulle dröja längre..
Jag har vilket fall som helst saknat alla mina nära och kära
fruktansvärt mycket under dessa 7 korta med samtidigt lång veckor.
Och jag längtar tills imorgon...
Kommentarer
Postat av: moa
Trogen läsare jag skola vara!
Trackback