sofias

jag vet inte varför alla mina söndagar slutar på detta sätt. jag är mega trött (kan beror på för lite sömn i natt..) och har ångest för jag vill/orkar inte gå till skolan imorgon. tack och lov är det bara skola måndag och tisdag tack vare kortegen.

min helg har varit så bra som en helg kan vara ungefär. i fredags förfestade vi här och sen var vi på swing. lördagen var stan+lunch med mamma och frida, kalas i aplared, förfest här igen och sen trägårn. och så fick jag en dos av dig som också behövs under en helg. gårdagen dokumenterades bättre på:

http://socamogu.blogspot.com

som förresten är min och moas nya gemensamma blogg. enjoy!

(det blir bättre uppdatering här snart, det finns ju trots allt några som uppskattar det!)

det händer så mycket hela tiden och kanske är det just det som får veckorna att gå så fruktansvärt snabbt. imorgon är det fredag - det var ju nyss helg! denna helgen är fullspäckad; imorgon är det prov, sedan drar kortegen igång och på kvällen bär det av till swing. jag kan tänka mig att lördagen består av lite kortegebygge, kanske lunch med frida och mamma, kalas ute i aplared och sen party party igen. det är så sjukt skönt att vara 18.

annars så trivs jag rätt bra med livet för tillfället. skolan är väl som vanligt, men ännu inte något som jag inte känner att jag har kontroll över. kanske har lite av min motivation hittat tillbaka - inte en sekund för sent i så fall. och situationen med allt känslomässiga känns å ena sidan riktigt bra men å andra sidan oklar. jag diskuterade det med frida här om kvällen; jag vill inte ligga nånstans däremellan egentligen. samtidigt har jag all tid i världen och har ingen brådska att ta reda på något. men jag vill inte ha det som det var förra helgen.


det är inte lika kul att blogga längre.
uppmuntra mig om ni vill ha mer läsning!

..ja. det är ungefär så det känns nu.

Veckan fullkomligt flög förbi. Måndagen var projketarbetsdag och resten gick
rätt smärtfritt faktiskt. Igår var det fredag och jag spenderade kvällen hemma
med Frida vilket var mysigt. Idag åkte jag och Frida in med cey bilen för att shoppa
- och shopping blev det! Studentklänning, ett linne och fyra par skor. Riktigt bra saker,
jag är nöjd.

Vädret är helt sjukt underbart idag. Jag och pappa tog en prommenad för nån timma sen
och det var riktigt uppfriskande. Vitsipporna har fullkomligt exploderat överallt. Och fåglarna
är piggare än förr. Kanske betyder detta något nytt, inte bara vår.

För sånna här kvällar funderar jag utan anledning. Jag blir så trött på mig själv ibland.
Men samtidigt tror jag det är bra för mig att vara sån här ibland, för det är då som jag inser
hur kall jag försöker vara när jag egentligen är så varm och så kär. Äsch.

jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här

Igår ställde vi till med födelsedags-förfest i aplareds enda och överlägset snyggaste bar. Det var hejdundrandes trevligt att träffa så många av mina nära och kära måste jag säga. Ja, det var riktigt lyckat. Sedan bar det av till staden och vi intog trägårn. Mitt party humör var kanske inte på topp av olika anledningar men jag hade riktigt, riktigt trevligt ändå :) Jag och N köpte sedan nattamat och bevittade ett slagsmål på campino. Inte varje dag!

Min födelsedag fick världens bästa start. Åh, jag trivs så.
Mina problem känns så långt bort, det blir svårt att inte vänja
mig vid dig.

Så det är så här det känns att vara 18? Coolt.


Jag mår fortfarande lite konstigt,


/S

Jag börjar allvarligt fundera på var min motivation har tagit vägen. Jag känner mig inte motiverad för fem öre, skolan känns så meningslös och betungande. Kanske beror det på att vi redan nått vårt mål - USA. Eller så beror det på att det finns annat i mitt liv som känns så mycket mer viktigt än plugg. Kanske hittar jag min motivation tids nog - kanske kommer den inte tillbaka innan studenten. Sofia, sabba inte allt nu.

Mina fjärliar flyger som aldrig förr och just nu längtar jag sanslöst mycket till lördag. Jag fyller nämligen myndig på söndag och på lördag har jag och Angelica en födelsedagsförfest planerad. Allt denna vecka kommer ändå bara vara en transportsträcka.




:)

Första delen av dagen spenderades i ett överfullt shoppinghus vilket fullständigt tog musten ur mig. Sen jag kom hem har jag mest suttit och inte gjort nått vettigt alls. Det enda av värde jag gjort är att lägga in hela förra bloggen i ett word dokument, fixat lite, och skrivit ut det. Nu äger jag en 94 sidor tjock pappersbunt med titeln: Sofias blogg 2007-01-18 till 2008-04-02. Jag tror att det kan vara roligt/intressant/pinsamt/lärorikt för mig att läsa om si sådär 10 år.


Jag måste nog gå och leta efter min inspiration.

Idag kastades vi med en väldans fart tillbaka in i verkligheten, tydligen fick vi inte vara kvar i vår USA-bubbla. Lektionerna drog igång och jag insåg att jag nog aldrig förr har varit så här skoltrött. Jag tackar högre krafter att det bara är 71 dagar kvar till studenten. 71 dagar ska jag nog kunna stå ut. Hopefully.

Igår träffade jag någon som jag saknat och
jag fick ännu en gång bekräftat hur bra jag trivs med dig.

Idag känner jag mig lite småsjuk. Eller det känns som att jag snart kommer bli sjuk. Så jag beordrade pappa att köpa halstabletter - här har man inte tid att ens tänka tanken att bli sjuk. Kvällen blir lugn tillsammans med syster Frida.

/ S

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att byta från bloggis.se till blogg.se. Varför? Kanske för att detta verkar vara en bättre sida men kanske också för att jag helt enkelt kände för lite förändring.

Igår kom jag hem från min nästan 7 veckor långa resa i USA. Allt här hemma är precis som vanligt - vad hade jag väntat mig? Tydligen händer det inte så mycket här som jag trodde. Kanske är det skönt, kanske är det tråkigt. Jag vet inte. Det kändes i alla fall konstigt med samtidigt vanligt att komma hem. För ett par dagar sedan när jag befann mig i Santa Monica med strålande solsken kändes det som att jag varit borta hemifrån i evighter. Nu, när jag sitter i Aplared och hör regnet smattra mot fönstret känns det som att jag aldrig ens varit någon annanstans än just här. Kanske hade jag hoppats på någon förändring.

Det är ju nästan lite tragiskt att man kan försvinna i 7 veckor och komma hem utan att något alls har förändrats. Samma person säger säger samma saker och beter sig på samma sätt och samma platser skapar samma känslor. Kanske är jag den som har förändrats.

Det är mycket som är kanske idag. Igår när jag kom hem infann sig världens lyckorus hos mig. Mamma, pappa, Robert, Frida och Moa hämtade mig på flygplatsen och det var underbart härligt att träffa dem igen. I eftermiddags, när jag skulle gå upp till övervåningen för att packa upp mina väskor, infann sig ångesten. Redan? Jag trodde det skulle dröja längre..



Jag har vilket fall som helst saknat alla mina nära och kära
fruktansvärt mycket under dessa 7 korta med samtidigt lång veckor.
Och jag längtar tills imorgon...